Posts in feminism
The Patriarchy Will Fall (And Other Good News)
40643522051_1cce91b79a_o.jpg

Welcome, welcome first Monday of March! With every passing day it's getting warmer and brighter, and I can't tell you how much we all need it? Collectively? If you survived February without a hint seasonal affective disorder I need to congratulate you and tell you that you were one of the few lucky ones. For most people I know, this winter has been tough. As the world is growing smaller, I have a feeling we're more inclined to be absorbed by each other's sense of desolation. With more accessible information, we also now know more about ourselves (and others) than ever before: we're learning that our behavior could be a sign of something else. The realization makes us sad, as we go deeper into our wounds. It's not all bad, since in order to heal you need to realize that healing is what you need. Rather than being an endpoint, it's a start. 

Anyway.

Last night Andrew and I were watching the Oscars in front of our fake fireplace. How gorgeous was the set-design? I was blown away. Shape of Water might have deserved Best Film but Timothee Chalamet should've won Best Actor. This weekend was a good one; we walked on the beach, I got a job offer and we went to our first apartment viewing. I developed a cough, but apart from that, I was as happy as can be.

Earlier that day, we went to Canada Place to visit the Outdoor and Adventure convention, mainly to attend one of the photography workshops. It's amazing how photography is still so dominated by older men. What amazes me more is their confidence in their own art. If only women could let themselves feel the same pride in their art? The same self-respect? Imagine a world in where women all over are taking up space and being celebrated for it, in where they celebrate themselves for their own achievements (small or large). There's a quote by Swedish singer Lisa Ekdahl, which once translated goes something like this: "The patriarchy will fall, within your lifetime". Repeat it over and over again till it becomes the truth. 

40643514261_7430ce83e2_o.jpg
Att Knappt Ta Ingen Plats Alls

Tänker ofta på hur det vore att ta ingen plats alls. Hur det är så inpräntat i mig som kvinna att jag ska vara så liten som möjligt, att det till och med blir önskevärt även fast jag ”vet bättre”.  

Vill ta mindre plats både fysiskt och psykiskt. Vill ju definitivt bli smalare, mindre. Sådär gulligt liten, så folk vill ta hand om en. Sådär så att alla kläder liksom blir för stora. Vill att mina kindben ska synas, vill kunna ha ett tomt utrymme mellan låren, där folk kan kolla igenom. Inte bara för att det skulle göra andra så mycket mer bekvämare, men det hade varit skönt att inte konstant gå och tänka på ens storlek. Att kunna gå in i vilken affär som helst och pröva vilket plagg som helst och allt skulle passa; världenskulle vara gjord för mig - här passar jag in. Inget märkvärdigt här inte. Tänk dig att faktiskt kunna använda riktiga friluftskläder. Sportkläder. Tänk dig att se ”hälsosam” ut, även fast man kanske aldrig rör på sig och äter strips varje dag. 

Jag vill inte bli liten på det viset att det ska märkas. Vill inte behöva kämpa så värst mycket - vill inte bli känd som hon som var så stor och verkligen fick kämpa för att bli mindre. Vill inte ha den uppmärksamheten. Helst ska det komma av sig själv. Kanske av att jag blir lugnare; att jag redan börjat ta mindre plats mentalt. Spenderar mest tid för mig själv, tränar, och kanske har blivit vegan av andra skäl än hälsoskäl och nu råkade jag bara bli smal av det. Sådär svalt smal, så folk blir avundsjuka. Tänk er en cool mamma, som alltid varit lite valptjock innan barn men nu efter har liksom mamma-stressen gjort att hon naturligt tappat massa i vikt. Nu är hon coola, smala mamman. Som tiger, som håller sig till sig själv. Henne vill jag va!  

Hur långt kan man ta det, kan man försvinna till och med? Det vore ju lite av en dröm. Att hitta ett litet, litet hus nånstans. Lagom stort för mig och hunden (vill ju inte vara helt ensam). Där bor jag, och är tyst. Klagar inte så värst mycket, det finns ju då mycket fint i världen. De små sakerna i livet. Små. Smått. Liten. Lilla jag. Gulligt. Ett smalt ansikte. Tänk att va så liten, smal och gullig att man nästan gick sönder. Skönt att äntligen ha en ursäkt för att frysa. Man blir inte ens arg när gubbar och gummor och män och kvinnor säger ”men lilla gumman”, för ja, man är ju liten. Man har ju iallafall lyckats med det. 

Jag inser hur skämtsamt det låter. Inser att smala, små människor tänker ”ha, om du bara visste hur mycket jag lider som liten och smal!” Men hur deppigt det än låter, önskar jag vissa gånger att jag kunde lida sådär som ni gör. För det är så himla jobbigt att vara stor, att ta plats. Det är så jobbigt att vilja bränna upp alla bilder folk tar på en. Jobbigt att inte kunna se frisk ut i andras ögon. Jobbigt att få kläder i present av andra och behöva ljuga och säga att dom passar nog säkert. Jobbigt att inte ses som lyckad. Jobbigt att konstant ses som utmanande och vulgär när en har tajta kläder på sig. Jobbigt att sitta på offentliga platser och ta, tja, plats. Jobbigt att aldrig vilja ha t-shirt, eller svänga med armarna. Eller ha byxor där dallret syns igenom när man går fort. Jobbigt att njuta av ett bakverk. Jobbigt att köpa glass när man veckohandlar. Ja, ni fattar nog. 

De stunder då jag känner mig stark, självsäker i min storlek. När jag känner mig vacker; duglig. Vet då att det inte kommer utan sjukt mycket jobb innan. Sjukt mycket övertygelse och tjat. Känns som jag lurar mig själv till att tänka annorlunda. Att det är okej att ta plats. Att det är okej att vara stor. Att det är okej att vara ful, jobbig, annorlunda. Att gå emot strömmen mentalt är extremt energikrävande. Att tvingas, för sitt eget bästa, ändra tankesätt än den som finns gratis runt omkring oss i samhället är ett jobb i sig. Därför önskar jag att jag ibland bara kunde bli mindre, så jag kunde sluta behöva streta emot. Bara ramla ner i normerna. Inte behöva engagera mig eller bli upprörd, bara leva mitt lilla liv i min lilla kropp och inte göra någon upprörd bara för jag existerar. 

A Bird; A Plane

perhaps it was the bad audio, but i couldn't truly get into dunkirk. it looked magnificent, but having a good cinematographer nowadays won't save your film. it was intense, yes. there's no denying the tragicness of the story. no denying its importance in history. but i couldn't shake off the fact that war was created by men, fought by men, won and lost by men. and now men are making films tributing their ancestors. there's a couple of women in the film, giving out sandwiches. taking care, of their lost sons and husbands. but in war films the braveness doesn't come from a cup of tea: the braveness comes from doing the extraordinary, something only a man can do. 

i get it, there were only men in the war back then so why would a film about the war have more women in it. and it shouldn't. however, i'm just personally so tired of all these stories of men. we're here now, glorifying honour in war. in war. who created the war? who created all the wars? i'm not going to say only men, but i am going to stand behind the fact that dangerous masculinity ideals; the patriarchy, is the reason behind war. not religion. pride, yes, that stems from masculinity. what about the women in history who have started war? well, what would you have done if you grew up in a family celebrating harmful and inhuman masculinity. even if we look around today, at all the dangerous leaders in the world. and their followers. they're not being led by a woman wanting to care and give out tea. boys will be boys, i guess. 

yesterday was a glorious day at bray air show. planes are absolutely magnificent. there's a childish thrill that comes along when you watch a plane up close. hear their engines. see them doing risky stunts. i almost cried when the irish coast guard came by and waved from their helicopter. we'll be there for you, we'll take care. from my memory there was one female pilot at the show, which isn't surprising when only 3% of women are pilots. there are many reasons behind the 3%, and this isn't a fact-based post so i'll skip it for now. 

men thought it was weird that girls were having such a reaction to wonder woman. they don't understand that everywhere we go we check in: are we being represented. is there a woman here? if you're a part of a minority group that becomes even more evident and important: where are people like me? are we once again watching white abled-bodied men doing what they do best (which is everything)? dunkirk didn't involve me. not only because i'm a woman, but because i just didn't belong there. i'm just a spectator. and sure, that's probably how many people felt back in the days; i mean who belongs at war (except for the people that start them: push them forward)? 

this blog celebrates softness. my life celebrates softness. in women. but also in men. femininity doesn't exclude machinery such as aircraft. making shapes in the sky, dancing through the clouds, making people feel things is not something that belongs to men alone. and i guess i'm tired of history thinking that it is just that: a boy's thing. boys get the toys. they get the hobbies; careers. they get the chance for big emotions, for making people proud, for doing magnificent things. they are celebrated and worshipped. they also start wars, they rape, they beat the women they love, they don't talk about their feelings which lead to mental health problems for us all. but lets forget all that and let's watch an old war machine in the sky doing things we are not allowed to do, and let's admire.