Vi Var tjugofem För Tre År Sen

2014_1.jpg

Ibland undrar jag varför jag bestämde mig för att flytta just till Irland. Ibland undrar jag inte alls, jag vet exakt varför. Det var för jag blev sådär uttråkad igen, kände mig ensam - igen. Även fast jag kom hem från Kalifornien, fast besluten om att stanna hemma, att det var svensk skog och svensk mark jag behövde, kändes det ändå som något fattades. Jag var inte "färdig". Hade ju inte ens avklarat studierna, utan hade bara gett upp mitt i. Så jag bestämde mig för att åka igen, dra till ett land där jag inte kände nån igen. Tänkte att regn efter så mycket solsken var det jag behövde. Tänkte att stadsliv efter strandliv var det jag behövde. 

Jag vet inte om jag behövde staden eller regnet lika mycket som jag behövde dig. Jag har aldrig lyckats trivas riktigt bra här, vare sig i Dublin eller utanför. Men du finns här, så det har blivit så att jag bara blir kvar här. Vi klarade av skolan tillsammans, vi som på olika håll inte lyckats förut. Nu, om några veckor, tar vi masterexamen tillsammans. Det är mäktigt när man tänker på det, hur långt jag kommit akademiskt och "karriärmässigt" sett. Men allt det där spelar mindre roll när jag tänker på oss. När jag tänker på att anledningen varför jag råkade hamna här i Irland var så vi kunde hitta varandra. Det låter så klyschigt, men så är det! 

Det är inte långt kvar nu tills vi lämnar Irland och drar på nästa äventyr tillsammans. Om några månader flyttar du och jag till Kanada och kanske blir vuxna på riktigt. Utexaminerade, redo för arbetslivet. Egen lya, helt egna rutiner. Snart kommer hund. Och bil. Vem vet. Det är så himla läskigt, men också självklart. 

2014_2.jpg

Dessa bilder är tre år gamla, och det märks. Jag har blekt hår, och jackan som blev nerbajsad av en fiskmås. Du har kort hår, och har inte vant dig att vara med på bild än. Jake är med i bakgrunden, vi sitter utanför The Irish Film Institute. Det är Halloween och om en stund går vi till The Christ Church för att se The Cabinet of Dr. Caligari med live musik. Tänk att jag ändå skulle få träffa någon som jag tycker om lika mycket som jag tycker om dig. Och att det är ömsesidigt. Är så glad att jag aldrig pluggade färdigt, att jag hade så tråkigt där hemma. Annars hade jag inte suttit här nu med dig, mer nöjd med livet och framtiden än jag någonsin varit.