Att Knappt Ta Ingen Plats Alls

Tänker ofta på hur det vore att ta ingen plats alls. Hur det är så inpräntat i mig som kvinna att jag ska vara så liten som möjligt, att det till och med blir önskevärt även fast jag ”vet bättre”.  

Vill ta mindre plats både fysiskt och psykiskt. Vill ju definitivt bli smalare, mindre. Sådär gulligt liten, så folk vill ta hand om en. Sådär så att alla kläder liksom blir för stora. Vill att mina kindben ska synas, vill kunna ha ett tomt utrymme mellan låren, där folk kan kolla igenom. Inte bara för att det skulle göra andra så mycket mer bekvämare, men det hade varit skönt att inte konstant gå och tänka på ens storlek. Att kunna gå in i vilken affär som helst och pröva vilket plagg som helst och allt skulle passa; världenskulle vara gjord för mig - här passar jag in. Inget märkvärdigt här inte. Tänk dig att faktiskt kunna använda riktiga friluftskläder. Sportkläder. Tänk dig att se ”hälsosam” ut, även fast man kanske aldrig rör på sig och äter strips varje dag. 

Jag vill inte bli liten på det viset att det ska märkas. Vill inte behöva kämpa så värst mycket - vill inte bli känd som hon som var så stor och verkligen fick kämpa för att bli mindre. Vill inte ha den uppmärksamheten. Helst ska det komma av sig själv. Kanske av att jag blir lugnare; att jag redan börjat ta mindre plats mentalt. Spenderar mest tid för mig själv, tränar, och kanske har blivit vegan av andra skäl än hälsoskäl och nu råkade jag bara bli smal av det. Sådär svalt smal, så folk blir avundsjuka. Tänk er en cool mamma, som alltid varit lite valptjock innan barn men nu efter har liksom mamma-stressen gjort att hon naturligt tappat massa i vikt. Nu är hon coola, smala mamman. Som tiger, som håller sig till sig själv. Henne vill jag va!  

Hur långt kan man ta det, kan man försvinna till och med? Det vore ju lite av en dröm. Att hitta ett litet, litet hus nånstans. Lagom stort för mig och hunden (vill ju inte vara helt ensam). Där bor jag, och är tyst. Klagar inte så värst mycket, det finns ju då mycket fint i världen. De små sakerna i livet. Små. Smått. Liten. Lilla jag. Gulligt. Ett smalt ansikte. Tänk att va så liten, smal och gullig att man nästan gick sönder. Skönt att äntligen ha en ursäkt för att frysa. Man blir inte ens arg när gubbar och gummor och män och kvinnor säger ”men lilla gumman”, för ja, man är ju liten. Man har ju iallafall lyckats med det. 

Jag inser hur skämtsamt det låter. Inser att smala, små människor tänker ”ha, om du bara visste hur mycket jag lider som liten och smal!” Men hur deppigt det än låter, önskar jag vissa gånger att jag kunde lida sådär som ni gör. För det är så himla jobbigt att vara stor, att ta plats. Det är så jobbigt att vilja bränna upp alla bilder folk tar på en. Jobbigt att inte kunna se frisk ut i andras ögon. Jobbigt att få kläder i present av andra och behöva ljuga och säga att dom passar nog säkert. Jobbigt att inte ses som lyckad. Jobbigt att konstant ses som utmanande och vulgär när en har tajta kläder på sig. Jobbigt att sitta på offentliga platser och ta, tja, plats. Jobbigt att aldrig vilja ha t-shirt, eller svänga med armarna. Eller ha byxor där dallret syns igenom när man går fort. Jobbigt att njuta av ett bakverk. Jobbigt att köpa glass när man veckohandlar. Ja, ni fattar nog. 

De stunder då jag känner mig stark, självsäker i min storlek. När jag känner mig vacker; duglig. Vet då att det inte kommer utan sjukt mycket jobb innan. Sjukt mycket övertygelse och tjat. Känns som jag lurar mig själv till att tänka annorlunda. Att det är okej att ta plats. Att det är okej att vara stor. Att det är okej att vara ful, jobbig, annorlunda. Att gå emot strömmen mentalt är extremt energikrävande. Att tvingas, för sitt eget bästa, ändra tankesätt än den som finns gratis runt omkring oss i samhället är ett jobb i sig. Därför önskar jag att jag ibland bara kunde bli mindre, så jag kunde sluta behöva streta emot. Bara ramla ner i normerna. Inte behöva engagera mig eller bli upprörd, bara leva mitt lilla liv i min lilla kropp och inte göra någon upprörd bara för jag existerar.